Jag har något berätta. Men först behöver jag ställa dig några frågor.
Hur uppfattar du världen?
När du blundar, vad händer då?
Ser du också ljuset? Känner du det?
Kraften, styrkan, kärleken, oron, förtvivlan och skräcken?
Pulserar det genom dig när du låter det komma fram?
Har du någonsin kväst detta ljus? Hart du lagt snaran om och strypt det?
Har du upplevt den totala avsaknaden och en avgrundsdjup ångest det för med sig?
Har du också vandrat som en skepnad?
Bara låtit en del komma fram till dig?
Har du också gått förlorad genom mörkret?
Har du också känt hur det ekar tomt genom dig?
Du kommer ihåg ljuset, du vet om hur det skall kännas.
Så du bestämmer dig för att det inte är dags att dö än.
Du vet om att du är älskad och du älskar dom runt dig.
Trycket ökar på med åren, du tappar bort dig i din inre borg.
Du glömmer av så mycket. Du har glömt av att ljuset brukade strömma genom dig okontrollerat.
Nu när du ser tillbaka märker du hur lite du levt. Men ibland har du kommit upp till ytan. Ett tag va du så nära men du förstod det inte. Du visste inte längre om att du bodde i en konstruktion.
Du orkade inte längre släppa in nya människor. När dom försvann så besökte du aldrig igen dom mentala platser ni delat. Dom delarna blev avspärrade. Du levde bara nu. Aldrig sen eller förr. Det fanns inte längre några portar öppna. DU var stängd för världen.
Du hade gett upp. Du bara existerade.
Men, när botten var nådd. När du inte längre hade nycklarna till din borg hände något. Du stod ute i mörkret, hoppet var dött, längtan var kväst. Murarna började rämna. Ljuset började skina genom sprickorna.
Först när du såg ljuset genom sprickan vaknade minnet till liv. Och vilket minne. En flodvåg av händelser, det smattrade på genom åren och jag frös. Frös i ångest fös i sorg. Allt på en gång och sedan blev det tyst igen. Men nu hade du upplevt hur det var att leva igen. Du hade fått känna på ljuset, kärleken, kraften. Utan att den drunknade i avsky och förakt för dig själv.
Föraktet. Vart det kom ifrån. Det är inte värt att skriva det. Det är förkastligt vad som skedde.. stackars barn.. innan du började dagis, medans du gick hos dagmamma... på gården mörkt minne.
Vem fan ger sig på ett barn?!