Drygt sex Är sedan gjorde jag en trÄd pÄ sweddit dÀr jag frÄgade om rÄd för att skaffa vÀnner. Jag var 23 Är gammal, hade bott hemma nÄgra Är efter gymnasiet, och hade problem att prata och lÀra kÀnna andra. SjÀlvklart spelade mina sociala Ängestproblem en roll, ett problem jag har haft sedan barnsben. Men jag har försökt sÄ gott jag kan, de senaste tio Ären, att lÀra kÀnna mig sjÀlv, lÀka mina problem, tÀnka pÄ vad som gör mig till mig sjÀlv. Och jag har insett det senaste att det inte gÄr lÀngre - jag har gett upp pÄ Sverige. Det Àr samhÀllet, kulturen, och sÀttet att leva hÀr som hindrar mig frÄn att vÀxa. SÄ det blir dags att flytta ut.
VĂ€nner: vĂ€nner fick jag aldrig. Och jag inser efter sĂ„ mĂ„nga Ă„r att det var, i grund och botten, den sociala kulturen som satte stopp för det. Vi tar denna trĂ„d som exempel. Ăven om du Ă€r extrovert sĂ„ kan du sĂ€kert kĂ€nna igen alla dessa sociala regler och praxisar; nĂ„got som aldrig förklarades för mig. Jag kĂ€nner helt enkelt att det Ă€r totalt omöjligt att lĂ€ra kĂ€nna nĂ„gon i en miljö som denna. Varför ska jag Ă€ndra pĂ„ min personlighet, mina intressen, för att jag ska prata om saker jag inte bryr mig om bara för att fĂ„ en ytlig "vĂ€nskap" med nĂ„gon som aldrig riktigt kommer bry sig om mig? Varför var det alltid jag som var fel pĂ„ och inte pĂ„ samhĂ€llet?
Och jag försökte verkligen - gick till högskolan, gick till fritidsintressen, gick till olika evenmang och konferanser - och det har aldrig fungerat. Varje social sammankomst kÀndes sÄ jÀvla stelt; med en underliggande förvÀntan att jag skulle veta och följa alla sociala regler till punkt och pricka, och om jag inte gjorde det kÀnde sig alla Ànnu mer stela och osÀkra och gjorde det omöjligt att göra vÀnner. Och jag vet att det Àr den social kulturen, för jag hade mindre problem att skaffa vÀnner frÄn andra lÀnder pÄ nÀtet. Okej, men det kanske Àr nÄgot fel pÄ mig endÄ. Det tar oss till nÀsta punkt.
HÀlsovÄrd: vilket skÀmt. Okej, om jag inte kan fÄ vÀnner, sÄ kan jag vÀl leva ensam och ta itu med mina Ängestproblem. Det kanske Àr det som Àr problemet? Fick diagnosen autism, fick rÀtt till hÀlsovÄrd, prata med psykolog osv osv. Efter mÄnga besök över flera Är sÄ blev det lite bÀttre, kunde Ätminstone ringa, sÄ jag tÀnkte försöka gÄ till högskola. Sagt och gjort kom jag in pÄ ett Àmne som jag redan hade kompetens innan, sÄ det gick ju skitbra och tog examen. Nu efterÄt behövde jag hitta ett jobb, som jag alltid mÄdde psykiskt dÄligt frÄn, sÄ jag behövde hjÀlp och det Àr hÀr allting faller ihop. "Inte vÄrt problem" sÀger kommunen, "Du har ju studerat sÄ du borde kunna hitta jobb" sÀger hÀlsovÄrden. Sedan blev jag nekad ett lÀkarintyg för aktivitetsersÀttning för att jag inte hade gÄtt till psykologen den senaste Äret. För att jag ville se om jag kunde fixa mina egna problem. Totalt ignorerar att det tog ett Är för mig att skaffa psykologkontakt till att börja med.
Osympatisk byrÄkrati som brÄkar med mig gÄng pÄ gÄng, som inte kan kommunicera bland varandra, och som aldrig har personal/pengar/resurser nog att göra sitt jobb och att aldrig kunna behandla mig som en medmÀnniska i nöd - trots att jag har varit Àrlig, haft tÄlamod, och respekterat dem. Aldrig skrikit eller behandlat de illa. Men alla dessa affisher som pratar om ensamhet, isolation, psykologiskt stöd.... ja, det har jag aldrig sett framför mig. Droppen var ju nÀr jag hade ett psykiskt sammabrott, övervÀldigad av Ängest av framtiden, och jag behövde se en psykolog eller lÀkare... och blev tillsagd att de inte kan göra nÄgot. SÄ vem kan? Ingen verkar det som.
Och det Àr vÀl det som fÄr mig att kÀnna mig uppriven. Folk som sÀger att de bryr sig, medans deras handlingar sÀger tvÀrtemot. Folk som sÀger att de vill bli kompisar, att de vill gÄ ut tillsammans och göra nÄgot, att de vill lÀra kÀnna mig; men sÄ fort jag visar intresse och vilja att göra nÄgot sÄ ser jag hur de blir osÀkra och inte lÀngre vill. Jag kanske gör nÄgot fel, men det Àr ingen som Àr Àrlig och sÀger det till mig - det kÀnns som att jag lever bland massa mÀnniskor som Àr rÀdda för att sÀga vad de verkligen tycker. Vi alla kÀnner ju till "knyta nÀven i fickan"-fenomenet, rÀdslan att skapa konflikt. Men för mig sÄ hatar jag verkligen det. Konflikt behöver inte alltid betyda att en ska undvika att ta upp obekvÀma Àmnen. TvÀrtemot skulle jag sÀga att hÄlla inne problem kan bidra till Ànnu mera konflikt.
Hur som helst sÄ har det ju pÄverkat mig. Jag kÀnner att jag inte kan lita pÄ nÄgon. Och jag kÀnner att det inte finns en enda person hÀr som bryr sig eller vill vara vÀn med mig som den personen jag Àr. Ingen har nÄgon genuin intresse alls av det jag gör, och om de frÄgar, sÄ stirrar de pÄ mig och vet inte hur de ska föra samtalet vidare. Ingen vill frÄga och lÀra kÀnna mina kunskaper och talanger, bedrifter och projekt, vad jag gör pÄ datorn, vad jag hÄller pÄ att lÀra mig, vad jag gör pÄ fritiden. Det Àr alltid bara ett "hej hur Àr det" och sÄ stannar det dÀr. Jag har bokstavligt talat noll kontakter hÀr, sÄ det blir att flytta denna sommaren till grannlandet dÀr jag faktiskt har vÀnner jag kan lita pÄ, som jag trÀffade online.
HejdÄ Sverige.